Nu blir de sista fönstren inpackade

I dag blir förhoppningsvis de sista fönstren inpackade av maken. Han har jobbat med att plocka ut fönster och packa dem i bubbelplast hela denna vecka. Nu är det klart för grabbarna som ska riva tak och skorsten.

I Dalarna står tomten klar för att ta emot huset och om drygt två veckor kommer killarna som ska plocka ner huset, frakta det till Dalarna och sedan montera upp det. Själv är jag då tillbaka på jobbet efter sommarledigheten. Maken får vara med och fotografera och förhoppningsvis kan jag få några dagars tjänstledighet för att se de sista timmervarven komma på plats.

Så här såg det ut i Dalarna under sommaren.

Här är stora hålet med vattenledningen till det befintliga huset. Nu är ledning till timmerhuset påkopplad. 

                                             Nästan hela tomten var uppgrävd.

                                            Här är nya avloppsledning påkopplad.

                            Och.. så var allt igenlagt och tomten plan och fin.

                            Här är en av stenarna som timmerhuset ska stå på. De 

                  blå flaken är fyllda med stubbar från alla träd som fälldes i vintras.

Denna suddiga Bild från 1920 får avsluta dagens inlägg. Det är min faster och farfar med okänd hund. Ännu har inga fönster satts in och byggnadsställningarna är fortfarande kvar. Kanske får jag tillfälle att ta en liknande bild på mig och en dotter med huset under uppbyggnad som bakgrund. 

Rivning pågår

I går lastade vi container nummer två med rivningsvirke. Snart är vi i mål med rivningen. Yttertrappa och dörr ska rivas respektive monteras bort. Fönster ska monteras ned och fraktas till Dalarna. Innerdörrarna är redan på plats i grannens lada i Dalarna.

För några veckor sedan såg det ut så här:

Det här är sovrummet på övre plan. Fyllningen mellan våningarna bestod av järnbruks-slagg. Maken räknade ut att den totala vikten på fyllningen var 6 ton. Inte undra på att bjälkarna började bågna. All fyllning hämtades med sugbil, så vi behövde inte ösa ut allt för hand. 

 

Det här är det lilla krypinn där jag bodde som tonåring. Det fick plats med en säng men inte mycket mer. Hålet i väggen nedanför fönstret är där timmerväggen "skjuter ut" från bottenvåningen. Hålet var täckt med brädor och sedan hade pappa lagt på överblivet parkettgolv. Maken säger att han nu har fått förklaringen till varför jag vill sova med öppet fönster året om.

Det här lilla rummet var ursprungligen en loggia, ett slags uterum, som en inbyggd balkong. Fönstret plockade ur på sommaren och sedan kunde man sitta på de väggfasta bänkarna och mysa i kvällssolen. 

Så här såg det ut utifrån. Det är farmor som är på väg in genom köksdörren. 

Men, som sagt, nu börjar vi närma oss slutet och jag stod i går i den lilla källaren och fotograferade rakt upp. Då såg det ut så här:

Det finns inte mycket mer för mig att göra på rivningsfronten nu. Några växter från trädgården har jag räddat tidigare och några har jag kvar att gräva upp och plantera hemma. Trädpionerna som en gång var så stora och vackra förde en tynande tillvaro under gräs och ogräs. De flyttade jag med mig för ett par år sedan och det verkar som om de känner sig väl omhändertagna eftersom jag redan i år belönades med en blomma.

Fotot på den första blomman efter pionflytten får avsluta dagens inlägg. 

Rensa och Packa

När pappa gick bort och huset kom i min ägo visste jag att jag måste behålla det på något sätt. Tyvärr hade pappa belånat huset mycket högt på äldre dar då hans demens tilltog allt mer. Först måste banklån lösas och för att kunna göra det måste en tomt styckas av och säljas. Det tog tid. Under den tiden rensade jag och packade. Tre generationer inklusive jag själv hade bott i huset och lämnat efter sig en massa ägodelar. Farfar och farmor hade dessutom ärvda saker och handlingar från sina föräldrar och andra släktingar. 

Huset är litet, bara ca 60 kvadratmeter. Att så mycket saker kunde rymmas där kunde jag aldrig tro. 

Att det tog tid att tömma huset och få fram pengar till lånen gjorde dock att jag fick tid att fundera på vart jag skulle flytta huset. En dag stod det plötsligt helt klart för mig och då började processen med ritningar, rivningslov och byggnadslov.

Bland alla papper i huset fanns originalritningarna kvar. Vem kunde modernisera dem och rita en liten tillbyggnad som kunde rymma dusch och toalett? Duschrum fanns i huset sedan början av 1970-talet och de sista åren pappa levde var ytskikten så gamla att en stor vattenskada uppkom. Aldrig mer vill jag ha dusch i timmerstommen.

Det blev till slut min sons barndomsvän som gjorde de nya ritningarna. Jag skriver "till slut" för detta är en historia för sig. När jag frågade den unge mannen om han kunde rita, verkade han tveksam och jag tjatade inte för jag ville inte att han skulle känna sig tvungen att rita bara för att jag var kompisens mamma. Min sysslings fru i Skåne undrade om jag behövde hjälp med ritningar. Hon kunde fråga en väninna som är byggnadsingenjör. Väninnan hade inget bra ritprogram men en f d arbetskamrat till henne kunde tillfrågas och hon åtog sig jobbet. När vi träffades stod det plötsligt klart att denna kvinna var mentor till min sons barndomsvän och hade tänkt sig jobbet för honom. Så efter en sväng via Skåne så blev det som jag först hade tänkt. Det känns bra att någon som sett och varit i huset sedan barnsben och är vän i familjen har gjort ritningarna. 

Mycket pappersarbete blev det sedan. Om man ska riva ett hus måste man ha en kontrollplan där man talar om vad allt material ska hamna. Det tog min man en dag att färdigställa en kontrollplan. Byggnadslovet likadant. En kontrollplan där allt man ska göra finns med. 

Tomten där huset ska stå då? Jo, den hade vi ju redan. Lite mycket träd där bara så det blev trädfällning under vårvintern 2015.

Så här såg det ut efter endags trädfällning….

och så här såg det ut när alla träd var fällda.

Av timret sågade vi virke som vi behöver till bygget, bl a panel som ska sitta i vardagsrummet. 

                                 Här börjar virkeshögen ta form. 

Vi tänker inte själva plocka ner huset  stock för stock och montera upp det. Till det arbetet har vi lejt in några som kan. Men, allt, förutom timmerstommen, ska bort innan timmermännen kommer. Det har blivit ett sommarjobb liksom också förberedelserna på platsen där huset ska byggas upp på nytt.

Mer om det följer!

Så här började det.

Den här bloggen ska alltså handla om att flytta ett hus. Varför flyttar man ett hus? Helt enkelt därför att man inte står ut med tanken på att det lilla huset som varit med familjen under nästan hundra år bara ska försvinna. 
Farfar och farmor byggde huset 1920 då det var stor bostadsbrist i Stockholm. Många svenskar emigrerade fortfarande till USA för att skapa sig en bättre framtid. För att få svenskarna att stanna i Sverige bildades under tidigt nittonhundratal "Nationalföreningen mot emigration". På flera orter i landet styckade gårdarna av mark till villatomter för egnahemsbyggare. Farfar och farmor blev 1919 lyckliga ägare till en villatomt med tjugo minuters promenad till tågstationen och tåget till Stockholm. Villatomten på ca 10 000 kvadratmeter kostade dem strax över 600 kronor.
Husen man byggde i grannskapet var den tidens "typhus", två rum och kök på nedre plan och hall och rum på övervåningen. Farfar och farmor ville ha någonting annorlunda. Troligen inspirerade av Carl Larsson och nationalromantiken skapade de sig ett eget hem som skiljde sig helt från grannarnas. Einar Rudskog, byggnadskonsulent i "Nationalföreningen mot emigration", senare stadsarkitekt i Lidingö,  ritade huset. 

Farfar fick tag på timmer från en gammal lada i närheten. På auktioner och från rivningshus köpte han dörrar, gångjärn, fönsterglas m m. Bygget kostade sina modiga 
9 000 kronor. Farfar var anställd på Telegrafverket och lånade pengar i bank. Lite fick de även låna av farmors far. Alla papper, lagfart, kvitton på inbetalningar o s v har jag hittat i huset. När farfar gick i pension var han skuldfri.

Det var lite om husets historia så långt. Fortsättning följer.